Hasan Ali Toptaş. Foto: Förlaget
Handlingen rör sig i gränslandet mellan verkligt och illusoriskt, mellan det hallucinatoriskt obestämbara och den bistra vardagen. I den lilla turkiska byn existerar inget överflöd. Jorden är torr. Skördarna magra. Livet är lugnt, skenbart fridfullt. Inget utöver det vanliga tycks inträffa. Ett saktmod och en trött sävlighet härskar över de heta och torra dagarna. I skuggan sitter byns äldre män – de förbrukade och utslitna – och dricker te utanför det lilla kaféet och väntar. På vad de väntar vet de inte ens själva.
Just den dag då romanen De skugglösa tar sin början har det varit val. Byfogden har som varje år blivit omvald. Han är ännu ett år fogde i den ”by som varit glömd av både Gud och staten i evigheter”, tänker han när han sätter sig till bords. Och precis som efter varje val kommer han även denna eftermiddag att supa sig redlöst berusad på raki och stupa i säng som en säck med säd.
När hans hustru redan i gryning väcker honom – bakfull och oredig – får han veta att Cıngıl Nurı försvunnit. Nurıs hustru är förtvivlad och står ute på gården och gråter hysteriskt.
Från och med den morgonen är ingenting längre sig likt i den lilla byn. Även Güvercin, ”den vackraste flickan i byn” försvinner. Reşit, hennes far, är lika uppjagad av oro som han är förbannad. Han misstänker att dottern blivit bortförd av någon av de unga män som surrat kring henne likt flugor kring ett honungskrus. Nu börjar fogden förlora kontrollen, hans auktoritet och förmåga att sköta byns angelägenheter ifrågasätts av allt fler i byn. Och när även Cennets son försvinner, ja då nås en kritisk punkt som leder till ett närmast anarkistiskt tumult i den sömniga och förgätna bergsbyn.
”De skugglösa” är den första av den framgångsrike turkiske författarenHasan Ali Toptaş romaner som ges ut i Sverige – i en ovanligt stilsäker och pregnant översättning av Annika Svahnström. Här flyter myter, skeenden, gestalter och även platser samman, men samtidigt binds romanen ihop av en långt driven och detaljrik realism. Drömmar blandas med verklighet. Gestalter glider in i varandra, skiftar plats. Inget är givet; inget är beständigt. Ingenting blir fullt ut klargjort. Gränserna är upphävda och ingen tolkning är egentligen mer rätt än någon annan.
Det är ett förvånansvärt framgångsrikt försök att skriva en postmodernistisk roman. ”De skugglösa” utkom i Turkiet år 1995 då den litterära postmodernismen var som mest i ropet. I filmatiseringen av romanen som regissören Ümit Ünal gjorde år 2008 återfinns Toptaş själv i en av rollerna.
Ett annars mycket skyggt och gäckande berättarjag dyker upp i vissa partier, oftast återfinner vi honom inne i en frisörsalong där han outtröttligt väntar på att barberaren ska bli klar med kunden före honom. Genom barberarens envisa frågor antyds att det är detta namnlösa ”jag” som är författare till romanen.
Jag är ingen stor vän av den postmodernistiska romanen, som alltför ofta präglas av tillgjort effektsökeri. Vad är det för mening att säga att berättelsen är en dröm? Att den är ett försvunnet kollektivt minne? Eller att framhålla att hela byn kanske har försvunnit – ”det var bara det att ingen hade märkt det ännu”?
Hasan Ali Toptaş är dock en så pass skicklig författare och behärskar sitt uttrycksmedel så förfaret att romanen ”De skugglösa” blir avsevärt mer än ett postmodernistiskt jonglerande. Dessa inslag förmår inte förta värdet av denna påträngande och levande skildring av en by och dess invånares öde.
Realismen segrar, trots allt. Förhoppningsvis kommer förlaget att fortsätta utgivningen med någon av de två romaner som Hasan Ali Toptaş skrivit på senare tid.
Leave A Comment
You must be logged in to post a comment.